jagochrosaprickar

Jag ligger nerbäddad i min sköna säng och ligger djupt försjunken i boken när jag hör min dotters ljuvliga röst från hennes rum. Jag hör hur hon pratar, men har svårt att höra vad hon säger då hon både har napp i munnen och sluddrar trött på rösten. Hon sover. Det vet jag med bestämdhet. Hon har inte bara fått mitt heta temperament - hon pratar även i sömnen - precis som sin mamma. Häromkvällen slog jag själv alla rekord hittills. Hur kan man messa någon i sömnen? Och hur kan man ringa upp någon minuten därpå och skälla på personen ifråga och undra varför hon inte svarar på mitt sms?

Tur att det var min mamma jag terrorisera. Hon trodde att jag var full. Jag förklarade för henne under samtalet (i sömnen bör oxå tilläggas) att jag faktiskt sov och minsann inte druckit någonting! Vilka påhitt man kan göra i sömnen alltså!!!

Och så kan man ha små nästintill irrelevanta problem. Ni vet sådana som att ha krångel vid läggning av dottern. Det är ju små problem i stora livet men kan te sig ack så jobbiga när man är mitt i det.

Fan. Smärtan ibland här i livet är så sjuk. Vad som händer på vägen är olika - men vad som är säkert, är att alla har sin smärta att uthärda. Ibland är det svårt att förstå att vidriga saker verkligen händer på riktigt i livet. Och inte bara på film. Jag kan inte låta bli att undra var mänskligheten ska ta vägen. Fan. Ja fan alltså. Jag lider med er som har sorg.

Jävla sorg. Sjuka människor. Fan. Fan. Det finns inte ord. För de hjälper inte.

Man är sjukt disträ om man slinker in på toaletten på jobbet, drar ned byxorna för att sedan glömma att titta om toalettlocket är uppfällt. En halv sekund senare sitter jag på toaletten - eller snarare på ett kallt toalettlock- och inser att allt inte riktigt står rätt till. Jag reser mig upp med ett kvävt skratt. "Gör om och gör rätt Jenny"!

Det är morgon. Det är tidigt. Jag glider sakta ur den varma alltför sköna sängen. Snabbt tar jag på mig mjukiskläder och joggingskor för att sedan bege mig ut. Klockan är 04.35. Det är jobbigt just då men underbart härligt efter en stund. Jag höjer blicken och ser ut över åkern.

Jag sitter där och känner mig så sjukt malplacerad. Som ett instängt russin.

Jag nickar och jag ler instämmande på olika ställen. Jag lyssnar gör inlägg ibland. Jag är passagerare på en buss som jag är delägare i. Det känns sådär. Jag vill också vara med att styra - åtminstone hålla i ratten. Jag är där fysiskt. Men tametusan mig inte psykiskt. Mina tankar är på andra ställen och jag har svårt att fokusera. Jag tänker på min guldklimp som jag får träffa alltför lite. På familjelivet som jag älskar - men nätt och jämt hinner med.

Det hände något när jag blev mamma. Det är liksom min främsta uppgift här i livet. Det är det som är viktigt. Att vara en mamma god nog åt vår dotter, fru åt mannen och även ge plats åt Jenny. Den där glada, sprudlande påhittiga, knasiga, oallmänbildade och kreativa Jenny. Den Jenny - vilar sig just nu. Istället känns det som hon är ungefär som ett aningens färskt russin i ett russinpaket. Ja typ så är känslan. Jag kan inte låta bli att fundera på när "russinkänslan" ska släppa och jag kan känna mig tillfreds med mig själv igen.

Jag smeker den lilla hästens mule. Samtidigt frustar stoet till och min handflata fylls av värme. Jag böjer mig fram över boxkanten och smeker den andra hästens hals. "Så lena, så fina och gudars vad gott de luktar" tänker jag.

Hästar. Hästar som alltid varit en stor del av mitt liv. Och nu är det sista av mitt "hästeri" snart ett minne blott. För ett tag sedan bestämde sig jag och min man att vi skulle sälja hästarna. Vi har inte tid... Och inte ork... Och hästarna är värda mer, de är sociala och behöver jobba och stimuleras.

Köparnas bil och transport rullar in på gårdsplanen och jag drar på mig ett leende som inte är på riktigt. Jag försöker spela och låtsas att allt är som vanligt fastän tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag blinkar bort tårarna och sväljer en extra gång. Vi gör klart köpet. Leder på hästarna på transporten och snart åker ekipaget iväg. Jag går med tunga steg in i det tomma stallet. Ett tomt stall, utan hästar. Hagar utan hästar. En gård utan hästar.

Tanken gnager sig fast. Jag SKA orka ha häst igen. Så är det bara.

Är det okej? Är det verkligen det? Frågan är öppen för svar men egentligen bara man själv som har svaret. Och bara man själv som känner känslan.

Tröttheten sköljer över mig och jag försöker att inte tänka på alla måsten jag egentligen borde. Fy vad trist det är med alla måsten. Jag kryper djupare ber under täcket och njuter av lugnet en stund till istället!

Idag har det varit en sjukt rolig dag på jobbet med mina elever. Dagar som dessa vill man inte jobba med något annat just det man gör. Gudars vad vi har varit kreativa och skrattat. Hos oss i Vingåker är det högt i tak vill jag lova!

Just idag har jag och min käre make varit tillsammans i 9 år. Imorse när jag körde vår dotter till förskolan tänkte jag att det här hade jag inte trott för 9 år sedan när jag släpade hem den halvlullige pojkspolingen från krogen den där fredagskvällen. 19 år var både han och jag då - 19 år, vi båda bodde fortfarande hemma, vi skulle snart ta studenten, jag skulle ut och resa till hösten och ja vi var väl så redo att "möta riktiga livet".

Och det kan man väl säga att vi gjorde. Vi mötte livet ihop. 1 år efter att vi blivit ett par flyttade vi ihop till vår första lägenhet. Efter ytterligare 2 år förlovade vi oss. År 2010 gifte vi oss. Och år 2011 föddes vår vackra dotter.

Mitt liv med dig min man är som en saga. Likväl som du är min allra bästa vän som jag kan hänga och slappa med i soffan - likväl är du min romantiske make. Jag hoppas jag får möjligheten att fortsätta möta livet och dess kantiga krokiga väg tillsammans med dig. Jag älskar dig.

En helg fylld med tid för familjen. Härligt och man önskar bara att än mer tid fanns. Min lilla familj - så liten men ack så mycket kärlek att hjärtat kan spricka!! Finns inga ord för hur mycket jag älskar min lilla dotter och mannen min.

Jag älskar mitt jobb som lärare på min arbetsplats. Men just nu har jag dock blivit så sjukt sugen på att helt galet byta linje. Jag har alltid älskat att skriva. Skriva mer och för än fler som det blir här. Jag har alltid älskat att skriva och låta pennan flöda. Dock kan det ju kännas litegrann som att "tåget gått" när man redan utbildat sig i fyra år, eventuellt ska vidareutbilda sig i höst i specialämnen, har familj, hus och en jädra massa lån.

Så rent krasst är det så att tåget faktiskt gått. Men man får alltid drömma. Det är härligt att drömma och låtsas för en minut eller två.

Idag känner jag mig så sjukt grå. Sådär grå att man bara vill krypa ned i soffan med en filt över sig.

Jag sitter på sandlådand kant med ena skinkan utanför och lyfter ansiktet mot solen. Alice gräver febrilt i sanden som ännu bara lyckats smälta och bli mjuk överst. Solen värmer våra ansikten, Alices och mitt. Hackspetten sitter högt upp i ett träd längre bort och pickar. Fåglarna kvittrar. Jag njuter.

Snart, snart är våren här. Den är på intåg, även om den bara lagt in ettan på växeln så är det härligt att den faktiskt är på gång.

Snart flyger vi till Blåkulla min lilla påskkäring och jag!

Dottern min har de vackraste ögon.
Dottern min har det lenaste hår.
Dottern min är busigast av alla.
Dottern min med tjocka tår.
Dottern min som bestämt säger "Nej".
Dottern min som till alla säger "Hej".
Dottern min som jag älskar så.
Dottern min kommer jag aldrig från gå.