jagochrosaprickar

Fladdermusattack på sena kvälla i Hagalund! Och det var inte min mus sin fladdrade till och attackerade!

Tv:n är påslagen och det är verkligen vardag i Hagalund. Den nya vardagen med en arbetande kvinna och en hemmaman. Checka in följande konversation i tv soffan mellan kvinnan och mannen då de kikar på Allsång på Skansen: "Du känner ju inte igen någon kändis i publiken" säger mannen. "Nej, men för mig spelar det ingen roll hur man ser ut" svarar kvinnan. "men du känner ju inte ens igen caroline af ugglas, Shirley clamp eller Malmsjö " fortsätter mannen med ett retsamt leende på läpparna. Jag morrar till svar. "Ja, eller han.." säger mannen och pekar.. "Jo, han med skägget menar du....det är ju Jultomten!!" svarar jag leende. Mannen skrattar. Konstigt att man kan vara så ansiktsblind.

Jag och min stora trut. Jag och min bestämda ton. Jag och mitt heta temperament. Jag och min framfusighet. Ibland är det så himla bra. Och ibland är det sådär.

Idag arbetade jag också min första arbetsdag på 13 månader. Känns helt sjukt. Visst, när jag väl åkt hemifrån (efter några tårar) kändes det lättare. Och mannen och dottern hade haft en toppenbra dag hemma..Och det var ganska roligt att träffa kollegor och blir säkert ännu roligare att träffa eleverna när de väl börjar. MEN jag känner mig inte redo att lämna min tjej så här regelbundet än. "Jag är inte redooooo", vill jag bara skrika! Känns helt stört. Konstigt stört - man skaffar barn för att man vill vara med dem.. Och sen måste man lämna dem! Jag fascineras över hur samhället är uppbyggt. Man måste arbeta för att få pengar.. Och med andra ord lämna bort det finaste man har för att kunna göra det. Usch, det är med sorg i hjärtat jag lämnar min ögonsten på morgonen. Och imorgon måste jag göra det IGEN!! Imorgon ska jag klä mig helsvart.

För ett år sen idag för ca 2 timmar sen kom Alice till oss. Vilken speciell känsla att hålla den lilla kroppen intill sig för första gången. Vid den här tiden för ett år sen låg vi bara och tittade på miraklet, trötta - men lyckliga. Idag - ett år senare - kan jag bara minnas tillbaka. Jag drömmer mig tillbaka samtidigt som jag smeker Alices lena kind. Herregud vad jag älskar min lilla tjej.

För ett år sen hade jag vid denna tid blivit igångsatt. Den fantastiska resa som väntade kunde vi inte föreställa oss. Resan mot att bli mamma och pappa. Många tankar snurrar i huvudet denna kväll - det känns väldigt speciellt. Jag och mannen pratar minnen och drömmer oss tillbaka. Vilken resa vi gjort... En resa som bara börjat.

En liten dam diggar musik inne på HM.

Dagen till ära har både mor och dotter målat naglarna. Idag har Alice kalas för familj och släkt!

Då är man inne på sina sista 24 lediga timmar. Jag vaknade med konstig känsla i magen. Allt kryper sig på nu. Imorgon bitti så här dags är det snart dags att bege sig till jobb och kollegor. Men jag ska fasiken njuta av denna dag

Tack finaste finaste vänners för en underbart rolig kväll tillsammans!! ... Paris nästa!!!!!!❤

Jag älskar musik som det känns som att man flyger. Jag har vingar och jag flyger högt högt!!

Jag älskar musik där det känns som att man flyger i. Jag har vingar, jag flyger.. Och jäklar vad jag flyger högt!

Jag älskar musik där det känns som att man flyger i. Jag har vingar, jag flyger.. Och jäklar vad jag flyger högt!

Jag älskar musik där det känns som att man flyger i. Jag har vingar, jag flyger.. Och jäklar vad jag flyger högt!

Jag älskar musik där det känns som att man flyger i. Jag har vingar, jag flyger.. Och jäklar vad jag flyger högt!

Jag älskar musik där det känns som att man flyger i. Jag har vingar, jag flyger.. Och jäklar vad jag flyger högt!

Idag satt ett getingäckel på min hand. Den kröp med sina äckliga små ben på min hud. Det var vidrigt. Men jag klarade det.

Visst måste man få minnas. Visst måste man få längta tillbaka till en viss tid, en viss plats och en viss sekund. Visst måste man få drömma, drömma om det som varit och drömma om framtiden.

Jag smyger tyst in i Alices rum där hon ligger och sover sedan flera timmar sen. Hon ligger intryckt i ena hörnet av sin säng. Finaste lilla tjejen, den lilla kroppen som kämpat så hårt hela dagen... De små händerna och de små fötterna. herregud så mycket kärlek jag känner när jag ser på henne. Mitt hjärta värker och håller på att sprängad. " Jag kommer alltid vara vid din sida... Min lilla prinsessa, mamma älskar dig..."viskar jag. Jag böjer mig ner och pussar henne på pannan och drar in hennes underbara doft.Jag smyger lika tyst ut från rummet med den underbaraste doften i näsan. ❤

Och där blev hela den vita tvätten sådär fult urtvättad rosa nyans, lyckat.

Varför måste man lämna sitt barn? Varför måste alla göra det? Varför är det bara att bita i det sura äpplet och "göra det"? Varför känns det så sjukt jobbigt? Varför blir inte mitt hår grönt längre? Varför ska Alice hela tiden STÅ i sin gåvagn? Varför har 2 blommor dött? Hur länge ska fladdermössen ockupera kortsidan av huset? Hur stora är egentligen de där Ormvråken som ylar hos oss i Hagalundstrakten?

Dagen igår gick i dessa ords tecken.

Jag sitter i soffan, klockan är aningens för mycket för min del egentligen. Jag känner hur ögonlocken börjar bli tunga. jag borde gå och lägga mig, men orkar inte ta mig upp ur detta mjuka som omsluter mig. Jag hör musiken dunka från Logen, mannen har logfest med grabbarna. De verkar ha kul, musiken skruvas upp aningen mer. Jag sluter ögonlocken och slappnar av och tänker tillbaka på dagen...på dagen med min tokiga dotter som vägrade äta lunch vid lunchdax, vägrade sova em lur samt somnade 2 timmar senare än vanligt. Jag blundar och känner efter, jag är fasiken helt slut. Men lycklig. Lycklig över finaste dottern. Tänk att hon kom till oss. Tänk att JAG är hennes mamma - det är så stort. Jag känner hur tankarna flyger allt längre bort och ögonlocken blir allt tyngre och tyngre.

Med en lugg avklippt av nagelsaxen samt kroppen insmord av "brunutansolkräm" är känslan av sommarfin och kvinna fulländad.

Det flimrar. Det durrar. Det surrar. Det bankar. Det klappas. Det dansas.

Idag är vi en sandlåda och 10 steg rikare, inte illa pinkat va?!

Surrande runt huvudet, in i hjärnan. Vad är det som händer???!!! En geting - vad faan! Hatar dem!! Jag springer. Jag stänger munnen, rädd för att den ska flyga in och borra sig in in min kropp. Jag skriker, högt fast ändå tyst inuti. Jag känner hur alla hår på min kropp reser sig upp. Snälla hjälp mig någon från denna kusliga fobi.

Ångesten kryper sig på. Hjärnan går på högvarv och jag känner i hela kroppen att jag inte inte inte vill. Jag vill oxå vara hemma längre med mitt barn, som flera av mina mammakompisar ska vara. Jag vill oxå kunna gå på alla Alices kompisars FÖRSTA kalas. Men det går inte, för jag ska börja jobba. Sådär ja, slut på det roliga - tillbaka till verkligheten. Jag känner mig grymt självisk när jag skriver detta, men JAG vill vara hemma med Alice. Så är det bara. Min käre man och Alice ska kompa här nu, först delar vi på det.. Vi är hemma halvtid båda två - men sen ska pappa vara hemma. Suck. Jag vet att De kommer få det hur bra som helst, det är inte det - finare pappa får man leta efter. Det är bara det att...ja jag vill nog oxå vara med på ett hörn.. Själviskt?.. Ja det skulle jag nog säga att jag känner mig. Och avundsjuk! Men tänk er själva.. Mammaledig i 13 (!!!) månader och sen börja jobba... Ibland har man ju jobbångest efter en helg. Förstå efter 13 månader!!! Missförstå mig inte, jag älskar mitt jobb - jag har ett jätte roligt jobb som jag verkligen trivs med.. Och jag tror nog att det kommer kännas bra - när allt lagt sig lite, när jag väl är igång och accepterat.. Men just nu, här i dagarna har jag en liten olustig känsla i magen.

Systrarna Rosa spatserade ikväll ut på en kvällspromenad under solens sista varma strålar. Systrarna pratade om dittan och dattan och funderade allmänt över livets frågor. En kissande gravid honkossa, miljarder småflugor, småsega ben, joggande, vackra ting, havreskörd samt håriga ben var saker som påträffades eller medföljde på promenaden. Systerskap i dess riktiga, sanna anda. Tänk att just jag har en syster som är precis sådär galet rosa som jag själv.

Den speciella känslan av lugn blandat med glädje efter dagens bravader med lilltjejen lägger sig som en dimma samtidigt som glasen av Rose tar ut sin rätt. Denna stund delas med fina vänner och det är livskvalité på hög nivå. Livet när det är som allra allra bäst.

Jag sitter i vår lilla campingstuga och beslutar mig för att gå och duscha. Ledsamt nog i servicehuset i de offentliga duscharna som man delar med resten av campingpolarna... Jag tar Alice på höften och duschpåsen med 5 kronor och duschtillbehören och lubbar iväg. Väl inne i duschkuren börjar det - duschpasset!! Med en 1 åring som vägrar stå i duschkuren utan bara vill sitta (och allra helst pussa på golvet, ja ni läste rätt) börjar svetten lacka under mammans lugg och skrattet letar sig upp i bröstet redan innan man klivit in i den lille duschen. Med Alice på höften, 5 kronor som ska stoppas in i myntfacket, försöka schamponera in håret på mig och Alice, undvika att Alice suger på duschslangen, inte nudda antingen duschväggen eller duschdraperiet med någon kroppsdel på varken mig eller Alice ( en konstig ide jag fick för mig under campingveckan) och samtidigt ha en vision om nyrakade ben går inte riktigt ihop. Duschpasset tar en stund och jag var mycket nöjd om jag lyckades skölja ur allt schampo och eventuellt kleta in lite balsam i håret oxå. Att jag allt som oftast inte kom ihåg att varken skölja ur balsamet eller hårborste att fixa ut burret med var en mindre detalj i denna duschupplevelse. När vi väl är klara med själva duschningen är det dags för nästa projekt - påklädning. Vi kliver in i påklädningskuren och jag försöker febrilt få Alice att stå upp på sina små ben - men förgäves. Jag fortsätter påklädningsproceduren med Alice på andra höften men min förmåga att göra fler saker samtidigt åt detta håll går klart mycket sämre. Därför skippar jag både bh och trosor i detta läge. Väl på med diverse plagg kastar jag upp dörren och lyckas möta min spegelbild i helkroppsspegeln. "Fasiken, inte så pjåkigt," muttrar jag tyst för mig själv..."kunde varit värre, vad är väl lite gråsvarta mascararingar under ögonen, bröst som hänger aningens mer än för ett år sen, mjukisbrallor som skär in litelitegrann i rumpan samt ett jätteburr på huvudet" fortsätter jag. Jag och Alice kliver ut genom dörren ut från servicehuset - ut till friska luften och friheten. Väl framme vid stugan vinkar Alice glatt till sin pappa. "Var det skönt att duscha? Frågar han mig. "jodå" svarar jag leende och funderar om det överhuvudtaget var värt det. "Du ser fräsch ut... Men, tröjan är ut och in..." säger han leende. Jo men visst, det var just det. Livet rullar på i dess snabba takt med glada tillrop ett gäng klädmissar, kaffekoppar, vilda tjut, okammat hår och kärlek. Kärlek i mängder.

Vi hjälps åt lite bara. Jag packar ner och försöker ha någon slags ordning i vår lilla semesterstuga och Alice packar upp. Rätt som det är far mina gymoadojjor iväg över golvet och kvar STÅR en väldigt nöjd dam och flinar.

Då var vi hemma igen efter en veckas camping på Öland och en natt i Kalmar hos kusinen och min vän! Så härligt att komma iväg och bara umgås och göra saker hela familjen. Det var första semestern med lilla familjen och bara så mysigt. En kväll satt vi på stranden med picknick, rosevin och härligt sällskap av varandra. Vi drömde oss bort, pratade framtid och minnen.

Om man inte har en häst kan man ju ha kamel på sin gård...

Klockrent att glida in till stan på ju!

Igår kväll gick mina tankar till den Lilla lilla killen som sprang efter hans mamma ut på stora vägen. I samma ögonblick kom en lastbil och körde på den lilla killen, som fick svåra skador. Jag kan inte ens föreställa mig detta fruktansvärda och hoppas bara att alla inblandade överlever och hittar styrka igen.❤

Känslan när man sitter på en offentlig toalett och toalettlocket liksom S L Å R N E R på ens rygg är bara så läskig. Jag får rysning av bara tanken. Tänk på dom toalettbakterierna!!

Alice tittar med pigga ögon på mig och hennes pappa. Hon fortsätter gå längs med hennes säng. Hon böjer sig ner och tar upp sin Nusse och tittar ännu en gång på oss och flinar. Hon fortsätter sin upptäcksfärd med diverse hejarrop som hon utropar. Det där leendet skulle man kunna döda för - om inte klockan vore 05.00...för då är man död själv. När klockan börjar närma sig 06.30 då börjar det kännas aningen bättre i kroppen.

Sommar i Hagalund! Och äntligen fungerar Blogg Appen igen!