jagochrosaprickar

Tusan vad dåligt det blev med förra inlägget - var svårt att få sms:en i rätt ordning...

Kolla in följande konversation mellan mig och min käre man. Han tror nog att jag börjar bli knäpp på riktigt. Observera att jag driver med honom. Än har tyvärr ingen uppfunnit rosa soppkärl.

Liten är sjuk. Det gör så ont i mammahjärtat och man önskar bara att man kan ta över allt.

Jag har världens bästa rosa prick. Hon gör mig så genuint lycklig. Det finns inget som kan mäta sig mot hennes leende.

Jag tänker sluta lägga energi på fel människor, människor som bara suger musten ur en. Man måste få energi tillbaka och känna att de faktiskt bryr sig på riktigt. Som en av mina bästa vänner sagt: " Man måste vårda även en vänskapsrelation för att den inte ska försvinna."

Ibland känner jag att jag flyttar gränsen över vad som faktiskt känns okej som vän. Att jag dessutom sedan har svårt att säga till och faktiskt struntar i att möta det och hellre blundar gör att jag blir besviken på mig själv samtidigt som besvikelsen över kompisens beteende sköljer över mig. Det är tråkigt att man faktiskt antas finnas där och ställa upp utan att riktigt kunna känna samma sak tillbaka. Jag tror faktiskt jag sätter stopp för det nu. Det blir punkt och liksom ett avslutat kapitel. P U N K T

Det härliga i livet är att man aldrig slutar att förvånas. Verkligen aldrig. Och ibland undrar man hur folk tänker. Verkligen.

Alice springer snabbt snabbt runt i lekrummet utan blöja. Jag ligger på golvet och låtsasjagar henne. Hon springer allt vad hon har. Plötsligt stannar hon. Böjer sig ned och lägger en lång korv på den gröna mattan. Sedan gör hon ett skutt framåt, typ cirka 3 dm framåt, och lägger av nästa långa korv. Sedan bär det av igen. Jag hinner liksom inte ens reagera - än mindre resa mig upp. Det enda jag lyckas göra är att skratta åt det. Vem tusan skuttar när man bajsar?? I nästa ögonblick kommer fadern i huset hem. "Å välkommen hem" flinar jag glatt. "Precis i tid" fortsätter jag tyst och blinkar åt Alice.

Känner mig ohurtig. Och Tjurig. Och Tråkig. Och Sur. Och Trött. Ocj Omotiverad. Och som en Dålig fru. Och som en Trött mamma. Och som en Tjurig dotter. Och som en Ointresserad kompis. Ja allt som inte är positivt. Så känner jag mig precis just nu.

Och det är så himla obefogat. Jag som faktiskt haft en helg fylld av massa roliga saker som borde gett mig massa ny energi. Så himla dumt. Så himla otacksamt. Jädra skit.

Måste ta mig i kragen. Nu.

Ett dygn i Stockholm med syster och hos bästa vännen innehållet helt klart en hel del samt en rad knasigheter. Det säger sig självt att om man släpper lös två riktigt rosa lantlollor i storstaden med allt vad det innebär händer det saker. Om man vill så kan man börja trippen med att med 1 sekunds marginal hålla på att missa pendeln som går till vännens hus. När man senare på em går till gymmet är det mycket lätt att känna sig som en vilsen kalv när gymmet bokstavligen är fullt av muskulösa grabbar. Man kan oxå framåt småtimmarna nästan känna sig full på två glas vin och slockna som en stock alledeles när man lagt ned huvudet på kudden. På morgonen när man vaknar och inte kan röra armarna inser man att den där 1,5 timmes träningen gjort susen samtidigt som man funderar på hur tusan man ska orka ytterligare ett pass! En helg fylld med livets glädjeämnen och i goda vänners sällskap!

Oj så mycket öl det fanns i denna ölbar!! Och så många annorlunda sorter. Coolt!!

Nyss hemkommen från ett styrkekonditionspass på gymmet. Och jag känner mig så himla nöjd. Jag är nöjd och glad att jag faktiskt tränat varje vecka minst 2 ggr i 4 månader.' - och jag känner att jag blivit starkare och mår mycket bättre. Det är roligt när man känner att man utvecklats!

Det absolut bästa - i hela världen.

När livet ter sig vara sådär perfekt känner jag ångesten komma krypande. Jag kan inte låta bli att tänka på vad som kan finnas bakom nästa krök på livets väg. Jag blir så rädd att det ska vara något som kommer förstöra den perfekta känslan. Jag försöker verkligen att inte tänka såhär, men det är ju inte alltid så lätt. Jag vill att livet alltid ska vara perfekt - för alla. Kan vi inte bara komma överens om att vi tar bort alla otrevligheter som kan komma finnas på livets stig.. Överens?

Veckans citat som jag slängt ur mig på jobbet vid lunchtid: (observera att lunchbordet är fullt av folk - kollegor, rektor, kurator osv..)
1)
"Nä men jag hänger ut pattarna och vilar dom mot diskbänken." Alla asgarvar. Jag stirrar tomt framför mig.

Va, kom det verkligen från mig? Tänker jag på EFTERÅT i vanlig ordning.

2) Vi hade problem med rök som kom in i lunchrummet på jobbet. Det var bokstavligen rökigt. På väg från personalrummet möter jag och min kollega rektorn. Kollegan hälsar artigt på rektorn. Själv utbrister jag tydligen:
"Jahapp, in i dimman bara."

Kollegan stirrar på mig. "Jenny, säger du så till rektorn?" Frågar han och skrattar. Jag skakar på huvudet och snabbar på stegen.

Ibland, men bara ibland önskar jag att jag kunde tänka ett steg längre.

En försäkringssnubbe från Trygg hansa med en mörk basröst (ni vet en såndär typisk manlig radioröst) ringde nu ikväll och ville försäkra Danne lite extra. "En himla bra idé" svarade jag. "Ja, jag tycker ju om honom sådär alledeles extra mycket,så det är väl bra att göra", fortsätter jag. "Ja, fortsätter försäkringsmannen." Försäkringen ger verkligen ett toppskydd som ni kan känna er riktigt trygg med!! Till exempel om Danne skulle bli 100 procent invalid..." Jag avbryter med "..du menar om han ligger som ett superkolli och inte kan röra sig.." "Ja precis...och dricker ur sugrör" fortsätter försäkringsmannen. "Då, då får han en halv miljon kronor!" säger basrösten stolt. Jag brister ut i asgarv. Det blir tyst i luren. Jag skrattar så tårarna rinner och kan inte sluta. "Ja himla fördelaktigt" får jag till slut fram. "Det kör vi på, den försäkringen vill vi ha!" Säger jag sedan.

Ursäkta. Men vad är en halv miljon kronor värt mot en fungerande kropp? Skrattet letar sig upp i bröstet. Jag sitter och fnittrar i soffan. Det här med försäkringar alltså, det är en saga för sig.

Är det nu dags att vara trött på snön?
Är det nu dags att måla naglarna sådär fint skimrande rosa?
Är det nu dags att fylla kroppen med fredagskänslan?
Är det nu dags att gå och sova kl.20.14?

Ja gör det Du härliga rosa prick!

En fråga: varför är det kvinnan som står och fixar sig iordning med både smink och hår när mannen bara kan dra en hand igenom håret med lite gelé? Räkna tiden på det under en livstid och det lär bli år som man har stått och "gjort sig iordning". Visst ibland är det kul, men faktiskt inte alltid. Speciellt inte på vardags morgnar när övriga rutiner ska rulla på. Jag säger NEJ till morgonsminkning - det får bli något för männen i fortsättningen.

Jag kanske skulle bli feminist?

Så många ord. Så mycket att säga. Men det måste vara tyst. Prata är till för ett senare tillfälle. En annan stund. Ja i ett annat liv.

En helg som kan bedrivas genom ett ord. Spännande.

Fredagsmys eller rent platt magplask. Jag håller mig nog till det sistnämnda efter att spenderat 45 min på toan.