jagochrosaprickar

Ibland faller masken och känslan som infinner sig är vidrig. Glöm.inte.att.andas.

Usch. Ledsen ända in i hjärtat. Hjärtat liksom värker. Eller vad är det egentligen som värker när man är ledsen? Är det hjärtat eller är det själen? Var sitter själen? 

Det är underbart vad löpning kan göra för själen. Det är det enda som hjälper mig vid ångest.

Det är när man bli ensam som man börjar känna. Det är när rummet fylls av tomhet som tankarna börjar virvla. Hjärtat blir till en skrynklig liten boll och hjärnan jobbar på högvarv. Ångesten ligger nära och kryper uppåt, måste ut. 

Varför frågar man egentligen "Hur är det?" när man möter personer man känner sådär halvdant typ på stan?..! Man är ju knappast intresserad av ett ärligt svar.. Så varför då fråga? 

Jag vill skrika. Men det kommer inget ljud. Jag vill vara ensam, fast jag vill vara med min familj. Jag vill sluta gråta, men det kommer bara fler tårar. Jag är trött men kan inte sova. 

Det kryper i kroppen. Som små irriterande nålstick. Arga nålstick. 

Jag känner ångesten komma krypandes. Den börjar under huden, bubblandes likt kolsyrat vatten. Den fortsätter runt i kroppen som en virvelvind som aldrig slutar. Runt runt. Andningen blir allt jobbigare o sedan stryps man. Det osynliga snöret dras åt och det går knappt att andas. Tårarna börjar rinna och fortsätter utan att stoppa. Andningen kommer sakta tillbaka och man är alldeles kall inombords. Magen fylls av det kalla och någonstans önskar man att många saker var på ett annat sätt. 

Det gäller att boosta sig med positiva saker så man orkar med det negativa som tyvärr ibland uppkommer i ens liv. Idag har jag boostat med massa pulkaåkning med min underbart glada 3 åring! Jag tog även en tungkörd snöpromenad i kramsnö med Freja i vagnen, skönt men jädrans jobbigt!💗