Instängt russin
Jag sitter där och känner mig så sjukt malplacerad. Som ett instängt russin.
Jag nickar och jag ler instämmande på olika ställen. Jag lyssnar gör inlägg ibland. Jag är passagerare på en buss som jag är delägare i. Det känns sådär. Jag vill också vara med att styra - åtminstone hålla i ratten. Jag är där fysiskt. Men tametusan mig inte psykiskt. Mina tankar är på andra ställen och jag har svårt att fokusera. Jag tänker på min guldklimp som jag får träffa alltför lite. På familjelivet som jag älskar - men nätt och jämt hinner med.
Det hände något när jag blev mamma. Det är liksom min främsta uppgift här i livet. Det är det som är viktigt. Att vara en mamma god nog åt vår dotter, fru åt mannen och även ge plats åt Jenny. Den där glada, sprudlande påhittiga, knasiga, oallmänbildade och kreativa Jenny. Den Jenny - vilar sig just nu. Istället känns det som hon är ungefär som ett aningens färskt russin i ett russinpaket. Ja typ så är känslan. Jag kan inte låta bli att fundera på när "russinkänslan" ska släppa och jag kan känna mig tillfreds med mig själv igen.
