jagochrosaprickar

I sommar ska vi gå på tre bröllop! Väldigt roligt då det är min bror, dannes syster och en av mina nära vänner som gifter sig. Det kommer bli en sommar full av kärlek, fest och lycka.
Sammanlagt kommer vi gå på 9 möhippor/svensexor och bröllop!! Vilken sommar!!

På vägen till jobbet idag insåg jag dock att det kan bli problem.. Alla tre paren gifter sig i augusti vilket då troligast är att det blir möhippor och svensexor i juli. Jag hoppas för mitt liv inte att några av dessa krockar!! Svensexor/ möhippor gör ju inget om de krockar så länge vi kan ha barnvakt... det är värre om möhipporna krockar!! Hur gör man då? Jag står ju alla tre Brudar väldigt nära, på olika sätt - MEN inte tillräckligt nära (som att vara syster eller tärna) för att få bestämma datum för själva möhippan! Visst kan man ju alltid ge förslag på datum och hoppas att det är det datumet som passar flest bäst. Men tusan - vad gör jag om två krockar!!??

Jag kliver in genom dörren till förskolan. Jag ser Alice, men hon ser inte mig ännu. Jag ropar "hej Alice!" Hon vänder sig mot mig och jag möts av världens största leende.

Mitt hjärta smälter.

Don't forget to smell the roses.

Jag sitter djupt försjunken med mina tankar i soffan. Jag kan inte låta bli att fundera på varför olika dagar i veckan känns så himla olika bra.. Jämför fredagskänslan mot söndagkvällskänslan liksom! Det går ju knappast att jämföra dessa. Fredag morgon på jobbet mot måndag morgon - här är det en oerhört stor skillnad, iallafall på mitt jobb! Jag funderar och kan bara erkänna att jag oxå är en av dom - som gillar fredag morgon mycket mer än måndag morgon. Jag är oxå mycket trevligare att umgås med på fredag kväll än på söndag kväll.

Det ska börjas i tid..

Stod inne på toaletten idag på jobbet och fick syn på mitt ena ögonbryn. Det har lyckats fått en väldigt konstig form. Som ett slags hack rakt ner liksom. Kan det måntro bero på att de är aningens oplockade?

Jag berättade idag till en kollega att jag och Alice nattar dockorna på kvällen. Vi lägger dom, killar pannan, småpratar, lägger dit gosefiltar och stoppar om dem. Jag berättade oxå att det första Alice gör på morgonen är att gå in till dockorna och viska och väcka dem. Jag äskar detta ögonblick och står alldeles stilla i detta magiska ögonblick och bara ser på min dotter.

Min kollegas kommentar på detta var:
" Det är så härligt att du ser din dotter i den här stunden. Det är så många föräldrar som inte orkar eller har tid och tycker att det är så oviktigt.. Det är fint. "

Oj vad glad jag blev av denna omtänksamma kommentar. Och oj vad jag behövde den idag.

Mkt fin Ford focus säljes! Hör av er om ni är intresserade! 😊

Söndagsångest. Den far runt i kroppen i samma fart som hjärtat pumpar.

Jag vaknar upp. Det är mörkt, tyst och alldeles lugnt och stilla i huset. Det är en konstig känsla att vakna upp alldeles av sig själv utan att en liten röst ropar på en. Alice sov hos världens bästa mormor och morfar inatt. Jag och mannen fick egentid, ni vet sådan där tid som man kallar vuxentid. "Vuxentid", tänker jag, och liksom smakar på ordet. Jag kliver ur den varma sängen och drar på mig min rosa morgonrock. Väl nere sätter jag på kaffe och kryper upp i soffan. "Vuxentid."

Jag går med halvtunga ben ensam bort från förskolan. Det känns konstigt, både i hjärtat och i huvudet. Tankarna snurrar och jag strövar sakta runt i Baggetorp. Snön öser ner, ner mot mitt hår, i ansiktet och mot marken. Så kom den här dagen då min lilla tjej blev än lite större. Hon, den lilla sprudlande och busiga rosa pricken! Idag lämnade jag Alice själv på förskolan för allra första gången. Och, det gick bra. Så bra att Alice knappt märkte att mamman vinkade "Hej då" eller att mamman kom tillbaka.

"Gamla människor har mer tid att leka med barn. Mycket mer tid än vuxna".
(Alvin, 8 år.)

Tänkvärt citat helt klart.

Undrande. Så undrande.

Jag och Alice lagar tillsammans fredagsmiddag. Jag skär, Alice lägger varsamt ingredienserna till maten i rätt kastrull eller burk. Vi har det riktigt mysigt ihop. Vi tänder ljus på matbordet och dukar fint. Jag njuter av livet och utbrister "Åå vilket härligt fredagsmys, och vilken god middag vi gjort." Jag drömmer vidare och ser riktigt hur hela familjen sitter vid matbordet och njuter av den goda middagen vi lagat.

Alice stirrar in i mina ögon och ger ifrån sig ett gällt högt och långt skrik. Samtidigt skakar hon på huvudet. Hon vill inte äta kvällsmaten - det är tydligt det. Jag tittar tillbaka och har svårt att hålla mig för skratt. "Det är jobbigt att inte kunna prata, tänker jag diplomatiskt. Man måste ju visa vad man vill på annat sätt." Efter ytterligare 20 minuters gällt skrik från dottern ser situationen helt annorlunda ut: Fetaost över hela matbordet, kyckling på golvet, potatis tametusan överallt, en gråtande trött och hungrig dotter, en mamma vars "fredagsmysvisionsmiddag" är som bortblåst och en pappa som påpekar att potatisen inte är riktigt klar.
Det föränderliga Livet i dess härliga enkla förpackning.

Det är natt och jag vaknar med ett ryck. Jag hör gråt från den lilla rosa prickens rum. Hon snyftar. Jag glider kvickt ur den varma sängen och sätter ner fötterna på det kalla trägolvet. Jag smyger ut ur vårt sovrum och famlar mig fram i mörkret - in till Alices rum- och fram till hennes säng. Snyftningarna har hunnit bli ännu högre och tjejen sitter upp i sängen. När hon får syn på mig sträcker hon upp armarna och utbrister "ma-ma". Jag tar henne i min famn. Det dröjer inte många minuter innan den lilla kroppen slappnar av och jag förstår att hon somnat igen. Istället för att lägga tillbaka henne i sin säng smyger jag in till vårt sovrum. Vi lägger oss och hon kryper tätt intill samtidigt som hon borrar in tårna i min mage.

Det finaste som finns. Det har jag lyckats fått. Det finaste som finns älskar att borra in tårna i min på tok för mjuka mage. Och det är helt okej. Det finaste som finns är en rosa prick. Hon både är en rosa prick och har en rosa prick på kinden - det är coolt!

De första dagarna på förskolan har kortfattat inneburit:
-glädje. - gulliga pedagoger.
- liten barngrupp. - Tårar från Alice.
- Massa lek och bus. -Fruktstund.
-Pyssel med fröknarna.

Vi är supernöjda med själva förskolan och pedagogerna där - så mysiga!! Nu är det bara mammans separationsångest som skall botas och försvinna bort.

Jag packar väskan till Alice. Mitt hjärta snörps samman en sekund och jag inser att man lilla tjej blivit så stor. Så stor att det nu är dags för dagis. Det är inte längre "dagisdags" om några månader, en månad eller ens en vecka...utan imorgon! Min lilla tjej är snart 18 månader. Både jag och Danne har nu båda varit föräldralediga och det är dags för oss att återgå till våra jobb. Det känns så konstigt att Alice ska vara på dagis. Någon annan ska ta hand om det allra finaste och bästa vi har. Det kommer säkert gå superbra och personalen och pedagogerna är säkert hur duktiga som helst. Jag kan bara inte fatta att det är dags, NU.... nu redan!!??

Gudars vad jag hatar konfrontationer. Jag tycker om dem om jag det leder till något positivt och om det känns bra i magen. Men fan alltså, leder konfrontationerna bara till magont och grubbleri - nä då är det bara obehagligt och i mina ögon onödigt. Jag har en tendens att älta och fundera på saker som hänt. Det har liksom fallit på min lott här i livet - ältarn, det är jag det. Fast jag vill egentligen inte förlika mig med den tanken eftersom jag inte tycker om den delen av mig själv. Någon gång hörde jag av någon att "inte förrän du Väljer att förlika dig med något så är du inte det du inte förlikat dig med." Det låter bra tycker jag. Summa summarium av detta - dåliga konfrontationer och ältande, nej tack!!

Om jag la ut en bild på mig alledeles just nu skulle ni svimma av obehag.

Världens bästa syster.

Att man är sockerberoende vet man när:
1) vågen visar alldeles för mkt.
2) kläderna känns trånga.
3) du får huvudvärk när du inte äter socker.
4) du känner dig yr och mår allmänt dåligt utan dagligt sockerintag.
5) du känner ett konstant sug efter socker!

Tack och adjö socker på ett tag. Nu har vi blivit alldeles för nära kompisar!