Kära bloggen
Kära bloggen. Mitt liv har varit ganska tufft under 2015. Jag skulle nog säga att jag gråtit flest tårar under detta år som under hela min livstid - tillsammans. Det är galet knasigt vilka vändningar livet kan göra, helt plötsligt och utan förvarning. Min blogg är ju öppen för alla - och därför väljer jag också att skriva på detta hemlighetsfulla sätt. Vem vill att hela världen ska veta dina innersta tankar och ditt hjärtats hemligheter?
År 2015. Det har hänt en hel del saker, massor faktiskt. Jag skulle kunna välja att fokusera på allt tungt som detta år fört med sig, men istället väljer jag att dela andra ljusglimtar med dig. För ljusglimtar finns det, mitt i allt kaos, sorg och den grådisiga dimma jag mellan varven befinner mig i. Jag är en människa med djup, med en alltför stor själ, stora känslor, orimligt stora drömmar och galna idéer.. Låt mig presentera drottningarnas drottning - drottningen Toka.
Just det, år 2015 var det ja. Ljusglimtar och glädje har det absolut funnits. Men vet du Kära blogg, jag måste faktiskt ta mig en funderare - på mina allra bästa ljusglimtar. Nästa inlägg får handla om ljusglimtar. Inlägget efter det får handla om mörker. Det blir bra. Kontraster, livets kontraster i en enkel avskalad skepnad. En avskalad skepnad likt ett skelett som trasas sönder, till mindre bitar - molekyler - meningar - ord - bokstäver. Djupet, själen, livet.
Hoppets avgrund
Jag vet inte hur jag ska känna? Hur jag ska vara? Hur jag ska bete mig? Vad jag ska säga? Hur jag ska sluta älta? Hur jag ska börja? Hur jag ska sluta?
Tyvärr har jag under en längre period haft många jobbiga tankar att arbeta med. Och det är sådana saker man inte delar med sig av på en blogg, framförallt inte på en öppen blogg såsom min är.
Ett litet dilemma är just min blogg. Min fina lilla blogg jagochrosaprickar. Jag har tänkt mer på den än jag varit aktiv på den. Problemet är aningens komplext. Min blogg är öppen och olåst. Det betyder att vem som helst kan kika in. Kika in och läsa. Kika in och titta på mina bilder på mitt liv och allt i det. Det känns aningens olustigt. Jag älskar att skriva, det är lite av en passion här i livet. Men jag har det senaste året (skulle jag väl vilja säga) skrivit ganska sparsamt här. För jag har kommit på att jag inte vill lämna ut mig själv och de runt omkring mig till vem som helst. Och jag känner att jag har nått en punkt där jag bestämt mig för att göra något åt det. Jag kommer att fortsätta skriva, eller, jag skriver faktiskt väldigt mycket och ofta: fast hemma, alldeles för mig själv på min egen dator. Men jag kommer att fortsätta blogga tror jag, fast på något annat sätt. Mindre utelämnande, troligtvis utan bilder på mina barn samt troligtvis låsa bloggen. Och då får de som verkligen är intresserade av att läsa ha lösenord. Jag tror det måste bli på detta sätt. Eller kanske på något annat sätt. Men ändring blir det. Vi får se när och hur helt enkelt. Jag funderar också på att nischa bloggen o skriva genom "berättelseform", det tror jag skulle vara lite skoj. Jaja vi får se.
Bloggen kommer inte vara av karaktären "happy life" karaktär. Jag är så sjukt trött på alla happy smile haschtaggade på typ "bästalivetever" eller "jagälskarmittlivsåmycket". Ibland känner jag bara, vad fan, varför lägger vi inte ut sanningen på instagram eller Facebook. Kanske skulle alla må lite bättre då och slippa "perfektalivetångesten"?! Men ändå, fastän jag är så trött på det där...lägger jag själv ändå ut en bild på "den perfekta fredagskvällen", en mys i soffan bild med en skål smarrigt godis.. Att jag sitter själv i soffan o tragiskt stirrar på mobilen är väl förjävligt. Så tragiskt.
Snöre
Fan har sån ångest så det känns som jag ska strypas. Undra hur man knyter upp snöret utan att se knuten?
Dagens händelse
Idag tog Freja sina första steg!! 3 stycken underbara små steg. 11 månader ung, min fantastiska lilla tjej.
Glöm inte
Ibland faller masken och känslan som infinner sig är vidrig. Glöm.inte.att.andas.
Ledsen i hjärtat
Usch. Ledsen ända in i hjärtat. Hjärtat liksom värker. Eller vad är det egentligen som värker när man är ledsen? Är det hjärtat eller är det själen? Var sitter själen?
Löpning
Det är underbart vad löpning kan göra för själen. Det är det enda som hjälper mig vid ångest.
Tomrum
Det är när man bli ensam som man börjar känna. Det är när rummet fylls av tomhet som tankarna börjar virvla. Hjärtat blir till en skrynklig liten boll och hjärnan jobbar på högvarv. Ångesten ligger nära och kryper uppåt, måste ut.
Fråga inte
Varför frågar man egentligen "Hur är det?" när man möter personer man känner sådär halvdant typ på stan?..! Man är ju knappast intresserad av ett ärligt svar.. Så varför då fråga?
Jag har bestämt mig för att sluta fråga.
F a n
Jag vill skrika. Men det kommer inget ljud. Jag vill vara ensam, fast jag vill vara med min familj. Jag vill sluta gråta, men det kommer bara fler tårar. Jag är trött men kan inte sova.
Kryper
Det kryper i kroppen. Som små irriterande nålstick. Arga nålstick.
Ångest
Jag känner ångesten komma krypandes. Den börjar under huden, bubblandes likt kolsyrat vatten. Den fortsätter runt i kroppen som en virvelvind som aldrig slutar. Runt runt. Andningen blir allt jobbigare o sedan stryps man. Det osynliga snöret dras åt och det går knappt att andas. Tårarna börjar rinna och fortsätter utan att stoppa. Andningen kommer sakta tillbaka och man är alldeles kall inombords. Magen fylls av det kalla och någonstans önskar man att många saker var på ett annat sätt.
Boosta
Det gäller att boosta sig med positiva saker så man orkar med det negativa som tyvärr ibland uppkommer i ens liv. Idag har jag boostat med massa pulkaåkning med min underbart glada 3 åring! Jag tog även en tungkörd snöpromenad i kramsnö med Freja i vagnen, skönt men jädrans jobbigt!💗
Livets färger
Idag satt jag i bilen från Eskilstuna med min kära mamma. Min älskade mamma som alltid alltid alltid finns där för mig och min familj. Hon frågade om jag slutat blogga. Mitt svar blev "litegrann kanske." För ett tag sedan började jag få svårt att se de magiska nyanserna och färgerna runtomkring mig. Ni vet alla de färger man behöver se och kontrasterna i dem för att kunna vara kreativ. Om man får svårt med denna lilla detalj så försvinner lusten och kreativiteten och för mig också skrivglädjen. Jag hoppas detta infinner sig snart och att jag kan fortsätta skriva de hjärtliga inläggen som är byggda på livets olika färger och tokigheter. Vi håller tummarna för att regnbågen visar mig alla sina färger.
Jultjejerna
