jagochrosaprickar

Visst är 04.20 INTE okej att kliva upp?

Under året som mammaledig har jag nog aldrig varit med om så mycket sjukdomar. Alice har varit sjuk hur mycket som helst och även jag har haft diverse krämpor. En operation avklarad och ev. ännu en väntar. Jag har fått frikort och springer på sjukhuset titt som tätt - känns inte helt ok. Jag vill bara att vi ska vara friska och göra roligare saker som att träffa vänner och kunna träna. Vänder denna trista trend nu?

Ett lätt hjärta är enklare att bära.

Nytt ord: Kolhydratsknarkare!: jag säger tyvärr check till det.

Landet. Lugn. Kärlek. Bus. Mys. Frågor. Svar. Djur. Styrka. Laddar. Njuter av stunden. Funderar. Sol. Regn. Saknad. Planerar. Framtid.

Mycket blommar i lila i Hagalund just nu.

Ibland är det bara så skönt att krypa upp i soffan och filosofera lite. Vissa saker måste tänkas på extra mycket. Varför ändras saker utan orsak?!

Jag har lyckats igen. Och jag önskade att någon grävt en grop och puttat ned mig i direkt efter. Igår var vi på bröllop, en mycket trevlig händelse i sig. Kan dock tillägga att jag endast kände ett fåtal personer på tillställningen vilket medförde många presentationer med handslag. Ja ni vet, man räcker artigt fram handen och säger sitt namn och berättar vem man är typ (helt onödigt om ni frågar mig eftersom man ändå inte kommer ihåg vare hur personen såg ut eller vem det var). Vi stod med Dannes familj när en dam kommer fram till oss och börjar glatt prata! Hon sträcker fram handen till oss alla för presentation. Även jag räckte glatt fram handen (rätt så här långt), jag presenterade mig som Jenny (ännu ett rätt!)... Men, sen blev det fel, min mun formar orden "Hej, Jenny heter jag... Och jag är Dannes man." Jag hinner tänka att det här bara blir så fel, men hann liksom inte ändra om orden innan de farit ut ur munnen! Herregud varför sköt inte någon ur familjen Larsson mig? Eller iallafall puttade ner mig i diket så jag hade kunnat legat där? Och varför, varför var det så att damen och jag hade placerats vid samma bord under hela middagen? Vad är oddsen på det?

I natt är det första gången Alice ska sova borta, hos mormor o morfar. Det kommer gå fin fint, det vet jag! Frågan är bara hur det kommer gå för det lilla mamma hjärtat...

Tror detta är ett "måsteinslag" i sommar!

Och DÄR hade jag tydligen redan pratat bort 2/3 delar av mina gratis minuter för den här månaden. Jag fick nya igår, hur gick det här till... Måste vara något fel...

Jag smyger in i Alices rum och lyfter en sovande liten tjej. Jag drar in lukten av henne och njuter. Det finns inget bättre. Jag kan inte låta bli att ta med denna fina människa in till vårat sovrum och lägger henne hos mig. Hennes djupa andetag visar på att hon fortfarande sover. Jag lägger försiktigt ned henne och kryper tätt tätt intill - så underbart. Jag drar en djup suck och somnar medan mitt hjärta bankar för denna lilla tjej.

Gym + gyminstruktör + syster + fallande kvinna = Grymt kul, energipåfyllande och bara så härligt!

Jag undrar ja varför jag tycker så himla mycket om att prata i telefon!? Det ger en så himla trevlig känsla i magen när jag tar upp telefonen och ringer någon. Det har jag alltid tyckt. Och kommer nog alltid att tycka.. Jag spenderar minst 1 timme om dagen att prata i telefon om man slår ihop allt. Det är som att dricka en riktigt god kopp kaffe med en liten chokladbit till - samma trevlighets känsla liksom!

Detrullarpåsåinihelvetenualltså.

När man äntligen lyckades ta sig ut på löprunda efter min egen halsfluss o penicillinkur och familjens magsjuka får man ju såklart känning i det lilla knät. Har haft ont i det till och från när jag löpt men nu gjorde det så pass ont att jag fick stanna flera gånger...Tusan oxå!! Jag som verkligen behöver komma igång igen efter 2,5 veckors träningsfrånvaro. Och jag gillar verkligen att löpa, känns lite som min grej liksom.. Ska ta o passa på o googla runt lite på't nu när både dotter o man ligger utslagna..

Livet är allt bra spännande!

Det var en gång en kvinna som en kväll var på hjärt och livräddningskurs. Kvinnan var i sina bästa år, men aningen trött och kanske lite sliten. På kursen fick man mestadels sitta och lyssna på föreläsaren men också utöva den nya kunskapen praktiskt. En av gångerna var det i par och kvinnan blev tilldelad en främmande karl - lång, framåt och pratglad. Övningen gick ut på att den ene skulle spela människa med cirlulationssvikt och den andre skulle rädda partnern. Kvinnan såg sin chans till några minuters vila och kastade sig ned på golvet. Mannen började att undersöka kvinnan (precis som de fått lära sig). Han fortsatte att sätta upp benen i högläge (precis som de fått lära sig). SEN hände något.
Mannen flippade ur och fick för sig att kvinnan fått sår på benet som han var tvungen att kika på. Utan förvarning drog han ned byxbenet på kvinnan. Fram kom inget blödande sår, utan en skog...en skog full av hår. Mannen svimmade av chock. Kvinnan dog av skam.

Torka. städa. tvätta. Jag säger stopp.

Magsjuka AB

Vem är det som bestämmer hemma?
Hos oss är det katten.

Häromkvällen gjorde jag o Danne en byggplanering av köket. Allt ska göras, vi ska riva ut golv till att sätta dit nytt tak - ja allt mellan tak o golv ska vidröras kan man säga. Vi kommer att få laga mat ute, spisen ska stå på trappen ett tag. Kyl och frys inne i vardagsrummet. Det kommer helt klart att bli
R Ö R I G T.

Jag gissade på att allt skulle vara hyfsat klart efter 1 vecka.. Inte lister o socklar och sådär men ändå att vi skulle ha ett någorlunda fungerande kök efter den tiden.. Detta var i mitt lilla huvud - i min lilla tidspotimistvärld!

Dag 19 hade vi ännu inte satt in själva skåpen.

Det är spirande grönt ute i Hagalund! Och snaaart väldigt chabby chickt inne! Vi går i väntans tider, på det nya lantliga och vita köket. Här vankas det byte av kök och härlig tillbyggnation!

Vad ska de bli av ett? Det är flera saker som hänger i luften nu. Och då snurrar min hjärna på högvarv. Jag hatar när inte allt är fastställt och som "det brukar vara". Jag vill kunna spänna fast de på en tråd och haka på med klädnypor iaf!

Det går fort nu! Idag har Alice satt sig upp från liggandes för första gången! Hon kryper nästan in i skåpet och det syns att det inte kommer dröja innan hon börjar resa sig mot saker. Älskade lilla vän, du börjar bli stor...

Läs följande konversation:
Jag: " Men herregud, jag kan ju inte leva med så här stora halsmandlar - de är ju som två stora potatisar i svalget! Då får det ta me tusan bli operation. Men det gör ju sviiiiiin ont har jag hört!!"
Mamma: " ja... Men se det som en bra bantningskur gumman".

Älskade mamma, det är helt rätt. Man måste vara optimist o se det positiva i allt!

För någon månad sedan hittade vi Felix ketchup flaskor från 1960 talet på vår lilla gård. Jag mailade Felix huvudkontor på skoj en lördagkväll (efter något glas vin får tilläggas) och hörde om de var intresserade.. Vilken glädje när det droppade pengar på mitt konto: 2000 kr för 4 flaskor som vi var så nära att kasta! Ibland ska man ha tur... Och vara lite fantasi full...

Häromdagen hjälpte jag min kära familj i blomtältet på specce en stund. Det gäller att göra allt för kunderna liksom. Det är mitt motto som dotter till mataffärsägare. Jag lyckades med sammanlagt 2 saker på mindre än en halvtimme. Det är ganska bra jobbat tycker jag själv. Allt började med att jag skulle vattna en vagn med törstande växter. Jag drog fram den sjukt tunga vagnen och ställde den liksom lutandes mot en solstol. När jag lite småstressad skulle vrida på den groteskt tunga vagnen håller den på att stjälpa (!!!). Jag känner paniken stiga i bröstet och ser framför mig min fars arga ansikte och min mor som bekymrat försöker hjälpa mig plocka ihop alla blommor o kryddor. Plötsligt känner jag hur blomvagnen slutar luta och jag kollar snabbt upp - två kunder har sträckt ut sina händer o hjälper mig. Jag tackar så mycket, men samtidigt som jag skall vända mig om snubblar jag över den lilla solstolen och håller på att drutta på rumpan, "o herregud, akta ryggen!" utbrister en kund. "Ryggen är nog det minsta problemet skulle jag säga", fnittrar jag.

Andra incidenten fortsatte direkt inne i tältet. En kund frågade var det fanns sättpotatis... "ja du, jag ska kika", svarade den tok förvirrade blomfantasten och lubbade iväg åt helt fel håll. Efter någon minut ropade kunden. "hallå, här borta var dom!" Då stod jag i helt fel ände av tältet, bland blomjorden, och kliade mig i huvudet. Jag småspringer tillbaka till kunden och försöker lägga av jordens största leende för att släta över min okunnighet samt klumpighet. Svettdropparna börjar krypa fram i pannan. Vad händer härnäst?

Om jag bara vågade skulle jag:
- bli än mer ärlig.
- satsa liiiiite till på diverse.
- alltid klä mig i helrosa.
- lägga ut en bild på mina totalt fruktansvärda halsmandlar. Jag tror ärligt inte de kan se vidrigare ut.
- springa naken på gården.
- ifrågasätta mer.
- resa jorden runt utan pengar och med hela familjen.

Kan man ha en rockabilly klänning på ett bröllop??

Herregud. Jag har akut lyckats fått en halsböld/halsfluss toppat med pollenallergi. Känns sådär med andningen och halsen just nu. Jag brukar inte klaga för halsont eftersom jag haft hur många halsflusser som helst. Men fy fan vad ont detta gör. Det är bara att hoppas penicillinet börjar värka s n a r t.

Nyaste rutinen just nu: Vi sover från kvällen till morgonen med bara ett napptapp. Alla sover i sitt rum i sin egen säng hela natten. Sen vaknar vi av väckarklockan (!) kl. 6.00. Alice ligger helt tyst och väntar på sin mamma eller pappa och lägger av världens största leende när man kommer in i rummet. Fantastisk känsla att sova så många timmar i sträck!

Hos oss går hästarna hur som helst och betar... Och nästan när som helst.

Hur söt är inte denna dam?

Första cykelturen för mig och Alice avklarad. Så härligt att kunna göra fler och fler saker tillsammans. Alice var super nöjd och satt och petade sin mamma på rumpan och sjöng hela vägen.Nästa gång ska jag dock ha luft i bakdäcket så man slipper cykla över milen utan luft. Det sög bra i benen kan jag säga!

Blommigt. Prickigt. Randigt. Och rött. Eller var det trött? En kopp kaffe på det.. Eller lite cola light kanske..? Eller varför inte krypa ner i sängen. Jo, det blir bra.

Det var en liten tjej som var väldigt tidig med att tala. Den här lilla tjejen var ännu inte blöjfri. Hon ställde sig i ett hörn och såg så där otroligt koncentrerad ut som barn gör när de gör EN speciell sak. Ganska snart fäller den här lilla tjejen jordens härligaste kommentar: "Äh, jag tror jag blandar!".
Vad tror ni denna lilla tjej blandade för något?

I samma veva som jag erkände mig som slarver och tankspridd person erkänner jag mig härmed oxå som Hagalunds största tidsoptimist. Jag är tidsoptimist och måste verkligen göra något åt det. Hur kan man tro att man ska hinna byta kök, bygga ut 70 kvm, måla om huset, ha massa härlig mamma-pappa-dotter tid med massor av bus, semestra 1 vecka på öland, åka båt, bada i poolen, träffa vänner, träffa våra respektive familjer, träna flera gånger i veckan,klippa gräset, ha långa härliga grillkvällar och ha logfest under 1 sommar. Jag hör ju själv hur stört det låter. Undra hur många månader min sommar har...?

Jag vill bli bättre på att hålla ordning, ja att hålla ordning på saker. Jag har en vision om mig själv att jag håller ganska bra ordning på mina saker och vet var jag lägger allt. Allt har sin plats liksom. Men jag tror jag får börja släppa den här konstgjorda tanken då jag allt som oftast ränner efter mina, Alices och ibland även min kära mans saker (jag har till och med börjat lägga bort hans saker!). Jag rensar, städar undan, kastar (!) saker, och ibland kan det vara viktiga saker.. Som det senaste: mannens deklarationspapper. Ja, ni hörde rätt. Jag K A S T A D E mannens deklarations papper. Sedan Glömde bort att jag gjort det och skällde lite på honom att han har så dålig koll. Men min egen behöll jag och deklarerade i lugn och ro. Konstigt det där. Hur kan sånt hända? Hur kan man kasta sådant viktigt utan att blinka? Hur kan man bara glömma saker? Jag tror jag ska erkänna ikväll att det var jag som kastade hans papper, för jag tror jag kommer ihåg nu så här i efterhand att jag gjort det..

Idag var livet så där himla bra som det är ibland. Picknick i parken och lek i lekparken med toktrevligt sällskap och massa mamma och dotter mys! Livet på en pinne...då är livet som allra bäst.

Vad händer här då? Inte har jag öppnat skafferiet och rivit ut allt som låg längst ner..

Om man vill så kan man:
- Öppna i trosor när man får besök.
- Lära sitt barn att ducka och ta skydd när en humla flyger förbi.
- springa så mycket att man får ont i det lilla ledbandet.
- försöka döda alla myror på gräsmattan och inse att myrorna verkligen försöker bära hem sina likkompisar tillbaka till sitt hem.
- ranta efter Lillskruttan en hel dag och börja förstå att farten på danen bara trappas upp för varje dag.

Kommer ni ihåg den där godis asken som hette Knasen?? Den var lite större än en tablettask med supergod chokladcolabitar i och fanns för länge sen.. Den (!) är jag sugen på nu. Kom tillbaka och flyg in i mitt hus!