Rullande dagar
Idag har det varit en dag utan gränser och hänsyn till mitt eget välmående. Man kan säga att jag tok- kört.. Och för er som inte tycker att tok-köra är ett ord kan sluta läsa inlägget.
Jag började dagen med att lämna dottern på en alltför överfull och framförallt alldeles FÖR rörig förskola för både min och dottens smak. Alice tryckte sig hårt mot mina ben och ville inte släppa taget om sin mamma. Jag gick därifrån med ett bultande hjärta fylld av irritation och med en hjärna arbetandes på högvarv. Jag fortsatte med att elda upp mig ordentligt på väg till mitt eget arbete. Väl på arbetet fick hjärtat fortsätta att pumpa - det var nämligen alltför mycket att göra även på denna kommunala del som är min arbetsplats. Dagen fortsatte i detta tempo. Mina ben sprang runt, hjärnan gjorde några tafatta försök att vara kreativ, telefonen ringde och jag hade svårt att hänga med i samtalen, läpparna log som på beställning mot kollegor medan hjärnan arbetade på högvarv och med en puls på närmare 200 slag/ minut. Hjärtslagen dundrade i bröstet och for upp i huvudet samtidigt som ögonflimret sakta började komma. Jag satte mig ned en stund och fokuserade på andningen, på livet och på allt därtill.
När jag äntligen åter var påväg till min lilla tjej igen hade dagen verkligen rullat på och jag kände tröttheten smyga sig på. Väl framme hade jag diskussioner kring det jag upplevde som ett problem, vilket kändes väldigt bra. Som vanligt finns det inga enkla lösningar men det var ändå väldigt skönt att ventilera. På hemvägen lättade trycket i bröstet samtidigt som vi trallade på "Blinka lilla stjärna". Hemma bestämde sig Alice och jag för att storstäda, jag sprang runt med dammsugaren och Alice tvättade professionellt golven. Samtidigt som vi städade - tvättade vi - sjöng - lekte häst - förberedde kvällsmat - skrev "to do list" och mycket mer.
Dagen fortsätter i samma tempo som den började. Men såhär - 12 timmar senare börjar benen kännas tunga och hjärnan är seg som klister. Jag orkar inte ens skriva om träningen som jag lyckats hunnit vara på ikväll ( observera MED dåligt samvete för att jag inte var hemma med familjen istället) om kvällsmaten jag lagat, om tårarna jag fällt, om isbitsklumpen i magen, om bebisen i magen som sprattlar hej vilt, om maken som jag endast hejjat på och sagt hej då till i dörren, om duschen som nu väntar, om läggningen av Alice som endast tog 5 minuter... Om allt som bara rullar på. Ja om det som kallas livet. Mitt liv. En dag att minnas - helt klart. Och med insikten om att jag behöver ändra på något för att hjärtat ska palla hela mitt liv, och inte sluta slå alltför tidigt.
Höst
Det är höst. Klockan är omställd till vintertid. Mörkret ligger längre och trycker djupare in i våra hus och våra hjärtan. Löven är gula och de flesta ligger på marken. Tappade, förlorade i väntan på att bli förmultnade. Tröttheten ligger nära till hands för de flesta i brist på D vitamin. Förkylningarna avlöper varandra. Den mörkaste månaden på hela året väntar på oss. Nu är det höst.
Kärlek på olika sätt
Det är ganska många år sedan jag och Danne blev tillsammans och var sådär galet nykära. Då kunde vi ligga och pussas och småprata i timmar och man flög som på små rosa lätta moln hela dagarna. Fjärilarna i magen avlöpte varandra då vi mötte varandras blickar.
Idag, lite mer än 9 år sedan, krävs det aningens mer för att fjärilarna i magen ska börja fladdra. Det är kanske inte direkt så att ligga och pussas i timmar längre känns spännande. Vad jag ändå kan fascineras över - och som jag är otroligt lycklig över - är att vi ändå kan känna "det där pirret". Det där lilla extra som gör att man faktiskt vet att man är kär. Detta uppkommer kanske inte när vi står i tvättstugan, på tok för trötta efter många dagars arbete på våra respektive jobb, och fixar tvätten samtidigt som båda muttrar att "Detta borde ha gjorts för flera dagar sedan." Känslan infinner sig vid andra tillfällen, när man har tid att känna efter, detta kan ske vid korta ögonblick vid frukostbordet när man sitter med hela sin lilla familj samlad eller när man får vuxentid och har lyxen att unna sig en weekend på tu man hand. Då smyger den på en och man kan tjuvkika på ens karl och tänka att han har en otroligt snygg rumpa!
Tripp till Stockholm på tu man hand!
Vad händer??
Magen har helt plötsligt blivit så stor. Hjälp, är det 2 därinne? Eller är det bara för att det är nummer 2?
Nyfunnen lycka
Det är faktiskt inte förrän nu som det känns som att jag är med barn och har börjat njuta av det. Och nu är jag i vecka 17! Det är helt sjukt att jag snart gått halva graviditeten. Känslor som orolig, rädd, glad, trött, illamående, spyfärdig, lycklig - ja allt i ett enda virrvarr av hormoner har gjort vardagen till en fartfylld karusell där jag varit tvungen att hålla fötterna på bromsen hela tiden. Snart är det ultraljud och det är något vi längtat och väntat på i många veckor.
Härligt samtal
Jag ringer assistenten i receptionen och sjukanmäler mig för magsjuka. Den härliga assistenten fnissar åt mig samtidigt som hon ursäktar sig. "Ja det värsta är att vara magsjuk - det är verkligen snuskigt." Jag skrattar tafatt tillbaka och tänker tillbaka på spyorna jag avlagt inne på toan under natten.
Nästa dag ringer jag till samma assistent och "friskanmäler" mig i för nästkommande arbetsdag. "Så du är bättre nu?" Frågar hon undrande. " Ja det är jag absolut, jag är dock bara så yr, svarar jag". "Men herregud lilla gumman, då är du ju gravid" skrattar hon. " Ja, så är det nog" svarar jag o skrattar tillbaka. " Men allvarligt, har du kollat det? "Frågar hon ännu en gång.
"Ja, ja jag vet att jag är gravid." svarar jag leende.
Vi skrattar ihop en stund. Sedan lägger vi på. Jag kryper leende ihop i soffan och tänker att det var inte på detta konstiga sätt jag tänkt berätta att jag var gravid. Jo det är ju faktiskt så. I vår familj ska 3 bli 4.
Lek i uteköket
Nöjd
Så himla nöjd. Gött. Det bubblar i bröstet o jag är så jävla glad.
