jagochrosaprickar

Under natten började värkarna bli alltmer täta och kom med 10 min mellanrum. Framåt 4 snåret ringdes barnvakten in och vi for iväg mot Nyköping och förlossningen. Väl framme undersöktes jag och var bara öppen ynka 2 cm. Men, eftersom värkarna var såpass starka och regelbundna så fick vi ett rum på förlossningen. "Det är här inne du kommer föda barn" kvittrade barnmorskan glatt. Jag log men var samtidigt livrädd. Skräckblandad förtjusning är ord som jag tycker stämmer in på de förlossningar jag upplevt. Det är så häftigt och en av de bästa dagarna i hela mitt liv. Samtidigt är det läskigt att man inte vet hur det kommer gå och hur man upplever smärtan osv. 

Under morgonen kämpade jag på med regelbundna, starka värkar men utan resultat! Barnmorskan tyckte att vi skulle "ut och gå" en sväng. "Ta en sväng runt här i Nyköping, ja eller runt på sjukhuset" sa hon och log. I detta läge hade jag lust att snälla till henne. "Vad menar människan, ut och GÅ med ett huvud typ mellan benen, 3 minuter mellan värkarna och ett helvetiskt flås o stön! VAR ska vi GÅ utan att någon ser oss???" muttrade jag till Danne. Väl ute drog vi till en mack och gick/ flåsade runt macken. Jag med mitt värkarbete, Danne med ett gäng kokta korvar, 300 kisspauser samt glada hejarop från mannen min. Efter ca 1,5 timme åkte vi tillbaka. Då pallade jag inte mer. Jag ville krypa ur min kropp. Ni vet när man känner att:" Okej, jag hänger min kropp HÄR och ställer huvudet DÄR, lägger armarna på hyllan och bara sticker iväg en stund. Men saken är den att när man ska föda barn, då går det fan inte att rymma iväg. Inte ens för en minut eller någon sekund. Livet i dess enkla skrud gör sig påmind och det är bara att hänga med! 

Väl inne på rummet blev jag först undersökt (hade nu endast öppnat mig till 3 cm - fattar ni känslan eller!!!!??? 3 cm!!!! Så arg liksom!) för att sedan krypa ned i ett varmt bad. Så skönt, så helande och jag kände mig som en urkvinna som kunde slappna av mellan värkarna och andas grymt igenom dem. Det var fantastiskt! Aldrig har det varit så skönt att bada badkar. Jag badade i flera timmar, jag åt lunch i badkaret, jag skrattade i badkaret, jag grät i badkaret - badkaret var min bästa vän. Till slut var jag tvungen att gå upp. Man blir ju aningens sliten av att ligga länge i kokhett vatten, huden såg liksom ut som uttorkad dinosauriehud, ansiktet rödmosigt och svetten lackade i pannan. Väl uppe så hände det grejer. Klockan var nu 13.30 och jag undersöktes: öppen 5 cm! Barnmorskan frågade mig om bedövning.. hur ville jag ha det? "För om jag ville ha epidral så var det läge att sätta den nu", sa hon. Alla ni som känner mig väl vet hur obeslutsam jag kan vara i vissa situationer. Jag velade på. Var inte jättesugen på epidral - men inte på att föda barn överhuvudtaget vid denna tidpunkt.. " Jaa du, jag vet inte.. Alltså det går ju ganska bra och.. " svarade jag mellan värkarna. Jag tog aldrig epidral. Det behövdes inte. Och jag hann förresten inte heller. Jag provade med lustgas (som barnmorskan glömde dra igång så egentligen andades jag vanlig luft genom tuben). Kl.13.40 hade inte lustgasen gett ngt resultat (jag ville ju för tusan bli liiiiiiite dåsig!!) vilket inte var så konstigt eftersom den inte var på.  Strax innan kl.14 undersöks jag igen: öppen 8 cm. Då säger barnmorskan till Danne (som vi jobbat med under hela morgonen och förmiddagen) "Nu går jag snart av mitt pass, men vi får hoppas att vattnet går innan jag slutar. Jag vill helst inte ta hål på hinnorna för det blir så jobbigt för henne då." Där låg jag, i sängen rent fysiskt men i tanken någon helt annanstans under värkarna - och jag hörde vartenda ord. Jag kunde inte stå ut med att hon skulle "gå hem" - nu liksom!!!! Hon kändes som vår enda trygghet! Plötsligt känner jag hur vattnet går och jag blir så grymt glad! "Jag reser mig halvsittandes upp och kikar upp mellan benen och skriker " och dääääär gick vaaaaaattneeeeet!!" Sedan skruvas allt upp. Man kan säga att kroppen växlar upp några nivåer. En ny barnmorska presenterar sig. En hand och ett ansikte nära mitt ansikte och hon säger "Hanna. Vi ska föda barn ihop." Det går några värkar. Jag med min lustgas. Danne som starkt stöd på sidan. Värkarna är olidligt starka. Men det går. Jag lever. Jag känner dem och jag klarar mig bra igenom dem. Kl.14.15 händer något. Över en värk ändras känslan totalt och jag kan knappt andas. "Danne ring på klockan, jag dör. Jag dör nu." lyckas jag få fram. Då kommer barnmorskan Hanna fram (som en ängel med gloria eller något) och säger "Jenny, du ska föda barn nu. Nu." Danne ser något komma fram. Detta något är ju vår kära bebis huvud. Jag hinner inte krysta ut huvudet. Vår bebis hade bestämt sig. Nu skulle den ut. Nu. I journalen står det "Flicka framföds utan att patient krystar." Älskade Hanna, tog sedan min hand och sedan krystade vi. På 2 krystvärkar var hon ute vår lilla tjej. Jag tänkte "nu ska bebisen ut! Jag skiter i hur ont det gör!" Aldrig någonsin har jag varit så bestämd i något jag gjort.