...??!!...??!!...
Häromdagen hjälpte jag min kära familj i blomtältet på specce en stund. Det gäller att göra allt för kunderna liksom. Det är mitt motto som dotter till mataffärsägare. Jag lyckades med sammanlagt 2 saker på mindre än en halvtimme. Det är ganska bra jobbat tycker jag själv. Allt började med att jag skulle vattna en vagn med törstande växter. Jag drog fram den sjukt tunga vagnen och ställde den liksom lutandes mot en solstol. När jag lite småstressad skulle vrida på den groteskt tunga vagnen håller den på att stjälpa (!!!). Jag känner paniken stiga i bröstet och ser framför mig min fars arga ansikte och min mor som bekymrat försöker hjälpa mig plocka ihop alla blommor o kryddor. Plötsligt känner jag hur blomvagnen slutar luta och jag kollar snabbt upp - två kunder har sträckt ut sina händer o hjälper mig. Jag tackar så mycket, men samtidigt som jag skall vända mig om snubblar jag över den lilla solstolen och håller på att drutta på rumpan, "o herregud, akta ryggen!" utbrister en kund. "Ryggen är nog det minsta problemet skulle jag säga", fnittrar jag.
Andra incidenten fortsatte direkt inne i tältet. En kund frågade var det fanns sättpotatis... "ja du, jag ska kika", svarade den tok förvirrade blomfantasten och lubbade iväg åt helt fel håll. Efter någon minut ropade kunden. "hallå, här borta var dom!" Då stod jag i helt fel ände av tältet, bland blomjorden, och kliade mig i huvudet. Jag småspringer tillbaka till kunden och försöker lägga av jordens största leende för att släta över min okunnighet samt klumpighet. Svettdropparna börjar krypa fram i pannan. Vad händer härnäst?
