jagochrosaprickar

Jag började dagen med att lämna dottern på en alltför överfull och framförallt alldeles FÖR rörig förskola för både min och dottens smak. Alice tryckte sig hårt mot mina ben och ville inte släppa taget om sin mamma. Jag gick därifrån med ett bultande hjärta fylld av irritation och med en hjärna arbetandes på högvarv. Jag fortsatte med att elda upp mig ordentligt på väg till mitt eget arbete. Väl på arbetet fick hjärtat fortsätta att pumpa - det var nämligen alltför mycket att göra även på denna kommunala del som är min arbetsplats. Dagen fortsatte i detta tempo. Mina ben sprang runt, hjärnan gjorde några tafatta försök att vara kreativ, telefonen ringde och jag hade svårt att hänga med i samtalen, läpparna log som på beställning mot kollegor medan hjärnan arbetade på högvarv och med en puls på närmare 200 slag/ minut. Hjärtslagen dundrade i bröstet och for upp i huvudet samtidigt som ögonflimret sakta började komma. Jag satte mig ned en stund och fokuserade på andningen, på livet och på allt därtill.

När jag äntligen åter var påväg till min lilla tjej igen hade dagen verkligen rullat på och jag kände tröttheten smyga sig på. Väl framme hade jag diskussioner kring det jag upplevde som ett problem, vilket kändes väldigt bra. Som vanligt finns det inga enkla lösningar men det var ändå väldigt skönt att ventilera. På hemvägen lättade trycket i bröstet samtidigt som vi trallade på "Blinka lilla stjärna". Hemma bestämde sig Alice och jag för att storstäda, jag sprang runt med dammsugaren och Alice tvättade professionellt golven. Samtidigt som vi städade - tvättade vi - sjöng - lekte häst - förberedde kvällsmat - skrev "to do list" och mycket mer.

Dagen fortsätter i samma tempo som den började. Men såhär - 12 timmar senare börjar benen kännas tunga och hjärnan är seg som klister. Jag orkar inte ens skriva om träningen som jag lyckats hunnit vara på ikväll ( observera MED dåligt samvete för att jag inte var hemma med familjen istället) om kvällsmaten jag lagat, om tårarna jag fällt, om isbitsklumpen i magen, om bebisen i magen som sprattlar hej vilt, om maken som jag endast hejjat på och sagt hej då till i dörren, om duschen som nu väntar, om läggningen av Alice som endast tog 5 minuter... Om allt som bara rullar på. Ja om det som kallas livet. Mitt liv. En dag att minnas - helt klart. Och med insikten om att jag behöver ändra på något för att hjärtat ska palla hela mitt liv, och inte sluta slå alltför tidigt.