jagochrosaprickar

Jag känner ångesten komma krypandes. Den börjar under huden, bubblandes likt kolsyrat vatten. Den fortsätter runt i kroppen som en virvelvind som aldrig slutar. Runt runt. Andningen blir allt jobbigare o sedan stryps man. Det osynliga snöret dras åt och det går knappt att andas. Tårarna börjar rinna och fortsätter utan att stoppa. Andningen kommer sakta tillbaka och man är alldeles kall inombords. Magen fylls av det kalla och någonstans önskar man att många saker var på ett annat sätt.