jagochrosaprickar

Jag lider av en fobi. Jag har en rädsla för allmänna toaletter. Det är så grymt vidrigt. Speciellt om man slås emot en urindoft då man kliver in på damernas. Men det är bara allmänna toaletter exempelvis som de på stan, på restauranger eller på campingar. Jag hatar att sitta ned på dessa toaletter. Det har liksom blivit en sport för mig att faktiskt stå upp vid dessa tillfällen eller snarare "sitta på huk". Och jag är en jävel på detta ska ni veta. Dessutom har jag insett,  otränad småbarnsmamma som jag är, att det faktiskt är bra gratisträning. Man slår två flugpr i en smäll liksom. Ja eller tre förresten. 1) Man kissar (som faktiskt är mest betydelsefullt just i detta fall). 2) Man tränar vadmuskler, mage och rumpan. 3) Om man går själv till damutrymmet och inte har dottern med sig i släptåg så har man faktiskt egentid oxå. (Observera att jag sitter ner om dottern min är med eftersom jag insett att hon också kommer bete sig konstigt under toalettbesöken annars.)

 

När jag sedan klarat av toalettbesöket har jag fullt upp med att försöka öppna toalettdörren med armen eller armbågen. Jag har nämligen fått för mig att det är fullt med bakterier på det där jäkla handtaget. När (och givetvis också OM) jag lyckats tagit mig ut från toaletten är det nästa projekt. Att tvätta händerna. Eftersom jag fått för mig att allmänna toaletter är som bakteriefyllda kloaker med baciller som i princip hoppar på mig så är det ju i min värld viktigt att fullfölja detta projekt tills jag är ute ur utrymmet. Jag måste alltså försöka tvätta händerna utan att "öppna och stänga" kranen utan att göra det med händerna. Detta kan te sig mycket svårt och oftast är det ju fler människor som vill tvätta händerna och spegla sig en stund. I detta moment misslyckas jag oftast. Jag har ännu inte drivit min fobi så långt att jag måste öppna och stänga kranen med foten om det är folk i närheten - och det är jäkligt skönt.

 

Efter att ha tvättat och torkat händerna utan att nudda onödig okänd yta öppnar jag nöjt dörren med foten (om det är möjligt) för att sedan fortsätta ut i den härligt kliniskt rena världen.