jagochrosaprickar

Gudars vad jag hatar konfrontationer. Jag tycker om dem om jag det leder till något positivt och om det känns bra i magen. Men fan alltså, leder konfrontationerna bara till magont och grubbleri - nä då är det bara obehagligt och i mina ögon onödigt. Jag har en tendens att älta och fundera på saker som hänt. Det har liksom fallit på min lott här i livet - ältarn, det är jag det. Fast jag vill egentligen inte förlika mig med den tanken eftersom jag inte tycker om den delen av mig själv. Någon gång hörde jag av någon att "inte förrän du Väljer att förlika dig med något så är du inte det du inte förlikat dig med." Det låter bra tycker jag. Summa summarium av detta - dåliga konfrontationer och ältande, nej tack!!