jagochrosaprickar

Ibland blir situationer bara sådär stört konstiga. Ni vet när man egentligen bara vill sjunka genom jorden och allra helst snabbt täppa igen hålet så att man aldrig mer kan komma upp. Idag blev det så. Idag kunde jag fnittra lite generat tillsammans med min syster i bilen. Häromveckan blev det så också. Fast då var det värre. För att göra en lång historia kort: Jag stod ute på vår grusväg kl.21.00 på kvällen i en rosa morgonrock, nyduschad med håret ståendes rakt upp, osminkad i ett par stövlar och skällde ut en maskinman. Denne stackars man blev föremål för mitt heta temperament och att jag är totalt urless på alla STORA maskiner som kör sönder vår gräsmatta. Lyssna på följande dialog:
Jenny kommer gåendes med aningen för bestämda steg:  - Jaha Heej, jag heter Jenny! (räcker fram handen och hälsar, mycket artigt kan jag tycka såhär i efterhand...just då kanske helt fel eftersom jag var så arg så jag skakade).
Maskinmannen: ehhh.. Hej, jaha ja Kalle.
Jenny: - Brukar du backa upp på folks gräsmattor??? (nästan skriker jag. Nu börjar jag dock se att denne maskinman inte är speciellt gammal, han är ju faktiskt typ i min ålder...)
Maskinmannen: - Nej men oj, var det en gräsmatta!!? Det såg jag inte i mörkret! Förlåt!, säger han snabbt och menar att det absolut inte var meningen.
Jenny: - Nej, du kanske borde kolla lite bättre innan du kör sönder hemma hos folk!, fortsätter jag men numera i en muttrande ton. (Här någonstans börjar jag inse att han var ju faktiskt väldigt trevlig...och ung...och såg ju ganska bra ut. Nu kommer jag också på hur jag ser ut.)
Jag försöker snabbt ta mig ur situationen och frågar samtidigt mig själv:
Varfaan är gropen eller iallafall; Varfaan är spaden så jag kan gräva gropen?