jagochrosaprickar

Alice kryper snabbt bort mot ytterdörren. Det går fort, fort. Hon är satans snabb nu alltså.Jag springer efter. Som en galning - mest hela dagarna faktiskt. "Det är intressant det där...Jag borde vara skitsmal, så lite som jag sitter still. Men det är jag inte," funderar jag vidare. Istället fortsätter jag ränna efter barnet mitt. Det är bara att hänga på. Jag halvspringandes med burrigt, okammat hår och "friasomfågelnpattar" och Alice på sina bara knän. Alice kikar över sin axel, jodå mamma hänger på och hon kryper febrilt vidare. "Jag kommer och tar diiiiig" utbrister jag. Och hon skrattar. Som hon skrattar. Hennes skratt är bättre än fågelsång. Det finns inget finare. Jag njuter och springer vidare efter henne. "Det här är livet", tänker jag och kliver i all hast på en leksak. Livet som mamma, i all sin prakt och enkelhet.